måndag 22 mars 2010

funderingar och annat kring livet

Här sitter man igen då ja,det är ju lite det här att livet har sina underliga vändor hela tiden. Man föds och föräldrarna hoppas på att av den här lille killen ska det bli nånting stort i framtiden,och man växer sakta men säkert till en liten individ som skapar en personlighet. I mitt fall en ganska envis liten krabat som hade sina svårigheter med tal och gång. Men jag lärde ju mig att gå och att prata ,även om jag var ganska sen med talet. Men jag är en liten individ som blev 3 år och lärde känna några personer i samma sits som mej,hamnade på Broströmsgården som faktiskt var den instutionen som gav mej så mycket. Bara det här med vännerna som man hade roligt tillsamamns med även om det va bråk och så emellanåt som mellan alla vänner,men även att framstegen sakta men säkert visade sig. Som att sjukgymnasterna hela tiden kämpade och ville föra oss vidare framåt och att min mamma va ju inte den som var den utan oxå tränade mej hemma. Fick ju ett 3 års minne iform av att min mamma och jag och ett par vänner till henne var i italien och även om jag inte minns så mycket idag om hur det var så minns jag ju den spännande resan ner till italien och hur det var för en grabb i min ålder då att flyga.
Genomgick även det året 1976 en operation som var tänkt att förlänga ljumskmusklerna och den gick ju ganska bra men jag låg ju där på Östra sjukhuset som ett paket i åtta veckor. Men lärde ju känna en massa personer som jag än idag har kontakt med.

När jag va 5,6 år så började min mamma tillsammans med en annan familj att hyra ett hus av en bonde i Västra hunghult som då ligger en mil i skogarna från bollebygd,det va en oas som hette duga, för vi hyrde detta hus i många år. Bara detta att få vara bland adennerhästar ,sura tjurar och mjölkkor som i salig blandning gillade att jaga både televerksarbetare och även lantbrevbäraren på flykten ett flertal gånger. Men Emma, som var den andra familjens äldsta dotter och jag hade ju jättekul ,kändes lite som röda vita rosen i många lägen där alla vi huliganer som bodde där i Västra hunghult härjade,cyklade på grusvägarna ,badade i hungern och hade allmänt härliga somrar och vintrar där. Började i samma veva på ett vanligt dagis i närheten av där jag bodde i Majorna där det var helt underbara tjejer och killar som senare blev mina klasskamrater. Bland annat en kille som hette David,vi var väl inte helt överrens alla gånger men hade väldigt roligt,fast hmm det var ju det där att David hivade en kullersten i huvudet på mej då ja när han inte fick som han ville. Men idag är det ju ett roligt minne om detta.

Började skolan när jag av sju år och hamnade i en klass där vi var ett tight gäng och det va ju jättekul på alla sätt och vis men jag hade svårt att hänga med. Började samtidigt simma och jag blev ju rätt bra som vattendjur de första åren där, och det var ju taxi till och från träningarna där och det var ganska roliga episoder för firman som skötte många av körningarna hade gamla 240:or och 245:or(volvo) så även om resan från Majorna till Angered inte tar allt för lång tid så hann vi ibland byta bil 2 gånger just för att taxibilarna gav upp:)
När jag då skulle gå ut tredje klass så stod det klart att jag skulle gå om trean för att hämta upp kunskapen och kanske mogna lite . Så jag hamnade i en klass som bestod av 18 elever och många av dem är än idag mina vänner. Fast det där med handikapp och att vara annorlunda är inte alltid så lätt när man är 9-11 år och grupptrycket är stort. Så det var ju en tid av mobbning men eftersom jag hade min simning så var det ju det där att jag hade tryggheten där och slet som ett djur för att bli ännu bättre ,vilket jag ju också blev. Men simresorna blev mer och mer ju bättre jag blev och jag var ju med på många tävlingar varje år där jag då lärde känna ännu mer folk och mitt kompisnätverk blev större. Dessutom hade jag ju torsdagarna då vi var ett gäng som spelade innebandy på Dalheimers hus som är ett allaktivitetshus för handikappade vilket var något jag såg fram emot varje vecka,för det va fighterna där som gjorde det roligt.
Och sen  det att man var iväg på tävlingar hela tiden,både inom innebandyn och simningen ,men var ju tvugnen att välja vilken sport jag ville syssla mest med. Och det blev ju simningen som tog överhanden för alla framgångar gjorde ju att det blev roligare och roligare att fortsätta.
Men mellanstadiet var ju ingen höjdare direkt om man ser till hur lite vi lärde oss,för vi hade en lärarinna som inte alls var den där jättebra läraren som ska lära in allt som man ska lära sig i mellanstadiet,för förde vi liv i klassrummet så gick hon ut och hon kunde sitta där en hel dubbellektion om så var fallet, Men hon fick sluta abrubt när hon hivade in en klasskamrat i väggen för hennes tålamod rann ut helt o bara lyfte upp den stackars Henrik som han heter och hivade in honom i väggen. Så hon fick sluta omgående och vi fick 2 st lärarkandidater som från halva femman och hela sexan fick oss att hämta in allt det som vi hade missat. Det var mycket studier men jäklar vad kul vi hade och vi blev riktigt sammansvetsade under den här perioden.
Sen så i sjuan så fick jag tyvärr lämna klassen för att den skulle byta skola och Sannaskolan var väl inte för mej den mest ultimata skolan. För det var en massa trappor som man skulle gå upp och ner i för att byta salar och det hade jag aldrig fixat så det fick bli att jag bytte till Önneredsskolan ute i Önnered som ligger i Frölunda. Hamnade i en helt underbar klass där vi gjorde mycket bus men ändå lärde oss vad vi skulle under högstadiet. Hela klassen var ju ute vid sjön som låg vid skolan och badade på eftermiddagarna på våren och hösten innan det blev för kallt. Det var ju många roliga incidenter under den tiden och jag kanske var skyldig till ett par ,men vad tusan ,man lever bara en gång.
Men så var det ju det där med att välja vad man skulle läsa till och jag valde ju fordonslinjen för att dels få pilla med bilar och samtidigt få sig en yrkesutbildning. Och med facit i hand,visst jag kanske var lat och skulle valt en annan utbildning men det var ju så lockande att i andra året få ta körkort för lastbil och andra maskiner så jag gick ju den utbildningen.
Började sen köra taxi när jag väl hade gått ut gymnasiet och jag ångrar på många sätt inte att jag valde taxiyrket för den har gett mej mycket gott men också mycket dåligt och jag hade ju kunnat byta jobb långt tidigare, men vi är ju vanemänniskor ,vi människor så jag fastnade ju för på den tiden var det ju ganska enkla pengar och man tjänade ju hyfsat.
Sen kom ju min f d fru in i bilden och vi flyttade ihop och fick barn men ibland så missbedömmer vi alla folk som vi umgås med och det gjorde jag i det här fallet med henne. Från början så var hon en person som visade att man kunde lita på vad hon sa men efterhand så kom en dominant sida fram hos henne som dessutom var svartsjukerelaterat. Så det blev mer att hon kontrollerade min mobil och vad o vem jag umgicks med och det gjorde ju att vi sen skildes men ändå gjorde åtskilliga försök ytterligare, i och med att vi hade barnen men det blev ju samma utgång.

Så hamnar man här i Kävlinge efter det sista försöket med henne just för att börja om sitt liv ,men jag är inte sur på henne eller nånting utan inser att jag har fått en världens chans till en nystart på livet och kan bygga upp nånting helt fantastiskt här. Vilket jag också gör eftersom jag har my time of my life här.

Det var väl lite om min historia och jag fick skriva av mej

Bloggintresserade


min lilla boning