måndag 22 mars 2010

funderingar och annat kring livet

Här sitter man igen då ja,det är ju lite det här att livet har sina underliga vändor hela tiden. Man föds och föräldrarna hoppas på att av den här lille killen ska det bli nånting stort i framtiden,och man växer sakta men säkert till en liten individ som skapar en personlighet. I mitt fall en ganska envis liten krabat som hade sina svårigheter med tal och gång. Men jag lärde ju mig att gå och att prata ,även om jag var ganska sen med talet. Men jag är en liten individ som blev 3 år och lärde känna några personer i samma sits som mej,hamnade på Broströmsgården som faktiskt var den instutionen som gav mej så mycket. Bara det här med vännerna som man hade roligt tillsamamns med även om det va bråk och så emellanåt som mellan alla vänner,men även att framstegen sakta men säkert visade sig. Som att sjukgymnasterna hela tiden kämpade och ville föra oss vidare framåt och att min mamma va ju inte den som var den utan oxå tränade mej hemma. Fick ju ett 3 års minne iform av att min mamma och jag och ett par vänner till henne var i italien och även om jag inte minns så mycket idag om hur det var så minns jag ju den spännande resan ner till italien och hur det var för en grabb i min ålder då att flyga.
Genomgick även det året 1976 en operation som var tänkt att förlänga ljumskmusklerna och den gick ju ganska bra men jag låg ju där på Östra sjukhuset som ett paket i åtta veckor. Men lärde ju känna en massa personer som jag än idag har kontakt med.

När jag va 5,6 år så började min mamma tillsammans med en annan familj att hyra ett hus av en bonde i Västra hunghult som då ligger en mil i skogarna från bollebygd,det va en oas som hette duga, för vi hyrde detta hus i många år. Bara detta att få vara bland adennerhästar ,sura tjurar och mjölkkor som i salig blandning gillade att jaga både televerksarbetare och även lantbrevbäraren på flykten ett flertal gånger. Men Emma, som var den andra familjens äldsta dotter och jag hade ju jättekul ,kändes lite som röda vita rosen i många lägen där alla vi huliganer som bodde där i Västra hunghult härjade,cyklade på grusvägarna ,badade i hungern och hade allmänt härliga somrar och vintrar där. Började i samma veva på ett vanligt dagis i närheten av där jag bodde i Majorna där det var helt underbara tjejer och killar som senare blev mina klasskamrater. Bland annat en kille som hette David,vi var väl inte helt överrens alla gånger men hade väldigt roligt,fast hmm det var ju det där att David hivade en kullersten i huvudet på mej då ja när han inte fick som han ville. Men idag är det ju ett roligt minne om detta.

Började skolan när jag av sju år och hamnade i en klass där vi var ett tight gäng och det va ju jättekul på alla sätt och vis men jag hade svårt att hänga med. Började samtidigt simma och jag blev ju rätt bra som vattendjur de första åren där, och det var ju taxi till och från träningarna där och det var ganska roliga episoder för firman som skötte många av körningarna hade gamla 240:or och 245:or(volvo) så även om resan från Majorna till Angered inte tar allt för lång tid så hann vi ibland byta bil 2 gånger just för att taxibilarna gav upp:)
När jag då skulle gå ut tredje klass så stod det klart att jag skulle gå om trean för att hämta upp kunskapen och kanske mogna lite . Så jag hamnade i en klass som bestod av 18 elever och många av dem är än idag mina vänner. Fast det där med handikapp och att vara annorlunda är inte alltid så lätt när man är 9-11 år och grupptrycket är stort. Så det var ju en tid av mobbning men eftersom jag hade min simning så var det ju det där att jag hade tryggheten där och slet som ett djur för att bli ännu bättre ,vilket jag ju också blev. Men simresorna blev mer och mer ju bättre jag blev och jag var ju med på många tävlingar varje år där jag då lärde känna ännu mer folk och mitt kompisnätverk blev större. Dessutom hade jag ju torsdagarna då vi var ett gäng som spelade innebandy på Dalheimers hus som är ett allaktivitetshus för handikappade vilket var något jag såg fram emot varje vecka,för det va fighterna där som gjorde det roligt.
Och sen  det att man var iväg på tävlingar hela tiden,både inom innebandyn och simningen ,men var ju tvugnen att välja vilken sport jag ville syssla mest med. Och det blev ju simningen som tog överhanden för alla framgångar gjorde ju att det blev roligare och roligare att fortsätta.
Men mellanstadiet var ju ingen höjdare direkt om man ser till hur lite vi lärde oss,för vi hade en lärarinna som inte alls var den där jättebra läraren som ska lära in allt som man ska lära sig i mellanstadiet,för förde vi liv i klassrummet så gick hon ut och hon kunde sitta där en hel dubbellektion om så var fallet, Men hon fick sluta abrubt när hon hivade in en klasskamrat i väggen för hennes tålamod rann ut helt o bara lyfte upp den stackars Henrik som han heter och hivade in honom i väggen. Så hon fick sluta omgående och vi fick 2 st lärarkandidater som från halva femman och hela sexan fick oss att hämta in allt det som vi hade missat. Det var mycket studier men jäklar vad kul vi hade och vi blev riktigt sammansvetsade under den här perioden.
Sen så i sjuan så fick jag tyvärr lämna klassen för att den skulle byta skola och Sannaskolan var väl inte för mej den mest ultimata skolan. För det var en massa trappor som man skulle gå upp och ner i för att byta salar och det hade jag aldrig fixat så det fick bli att jag bytte till Önneredsskolan ute i Önnered som ligger i Frölunda. Hamnade i en helt underbar klass där vi gjorde mycket bus men ändå lärde oss vad vi skulle under högstadiet. Hela klassen var ju ute vid sjön som låg vid skolan och badade på eftermiddagarna på våren och hösten innan det blev för kallt. Det var ju många roliga incidenter under den tiden och jag kanske var skyldig till ett par ,men vad tusan ,man lever bara en gång.
Men så var det ju det där med att välja vad man skulle läsa till och jag valde ju fordonslinjen för att dels få pilla med bilar och samtidigt få sig en yrkesutbildning. Och med facit i hand,visst jag kanske var lat och skulle valt en annan utbildning men det var ju så lockande att i andra året få ta körkort för lastbil och andra maskiner så jag gick ju den utbildningen.
Började sen köra taxi när jag väl hade gått ut gymnasiet och jag ångrar på många sätt inte att jag valde taxiyrket för den har gett mej mycket gott men också mycket dåligt och jag hade ju kunnat byta jobb långt tidigare, men vi är ju vanemänniskor ,vi människor så jag fastnade ju för på den tiden var det ju ganska enkla pengar och man tjänade ju hyfsat.
Sen kom ju min f d fru in i bilden och vi flyttade ihop och fick barn men ibland så missbedömmer vi alla folk som vi umgås med och det gjorde jag i det här fallet med henne. Från början så var hon en person som visade att man kunde lita på vad hon sa men efterhand så kom en dominant sida fram hos henne som dessutom var svartsjukerelaterat. Så det blev mer att hon kontrollerade min mobil och vad o vem jag umgicks med och det gjorde ju att vi sen skildes men ändå gjorde åtskilliga försök ytterligare, i och med att vi hade barnen men det blev ju samma utgång.

Så hamnar man här i Kävlinge efter det sista försöket med henne just för att börja om sitt liv ,men jag är inte sur på henne eller nånting utan inser att jag har fått en världens chans till en nystart på livet och kan bygga upp nånting helt fantastiskt här. Vilket jag också gör eftersom jag har my time of my life här.

Det var väl lite om min historia och jag fick skriva av mej

fredag 24 april 2009

livet fortsätter:)

Trots alla svårigheter man har här i livet så fortsätter livet,man har motgångar,man har medgångar. Men det är ändå så att alla vi här har våra svårigheter. Vissa är lättare att lösa än andra. Som det här med kärlek och hur man uppfattar sig själv. Själv uppfattar jag mej som en enkel vanlig kille,som kanske har lite otur i det här som vi kallar kärlek,men som ändå har fötterna på jorden. Men hur uppfattar andra mig,det är inte många som har den självreflektionen alla gånger. Som det här med det egna måendet,hur det kan ändras efter hur man stöter på antingen en ny kärlek eller en ny motgång i form av kanske att man blir dumpad av en kärlek som man trodde på eller bara att det är tufft i livet. Alla hanterar sakerna olika. Tex du som läser denna,löser det på ett sätt som är bra eller någorlunda som är bra för din del,andra har andra sätt att lösa saken/sakerna. Men vem säger att det bara finns en lösning på problemen eller på kärlekens väg. Det är ju bara du själv som känner hur du ska tackla saken. Ingen annan kan ge dej kritik eller nåt för hur du löser det,eller om du har viljan att lösa det hela.
Många gånger blir det ju så att man skjuter fram det och då mår man sämre för att man har det hängande över sig. Eller att du har kontakt eller daglig kontakt med den som du har kär,och du vet med dej att det inte funkar. Själv har jag ju faktiskt suttit där ganska nyligen,men lösningen jag kom på för att inte gräva ner mej själv i tankarna,är just att önska personen lycka till med det valet hon har gjort. Jag kan ju inte kämpa mer än vad jag gör för då är man ju faktiskt ganska egotrippad tycker jag då.
Så jag tacklade problemet i form av att bara få svaren jag behövde för att gå vidare. O mej veterligen så finns det nån för alla,bara det att det tar längre tid för vissa(mej) att finna kärleken.
Sen blir man nog lite kräsen ju mer tiden går och ju mer"smäll" på fingrarna man får . Dvs alla misslyckanden som man har . Men allt läggs ju i erfarenhetsryggsäcken och den blir ju inte lättare men man får oxå många gånger det lättare att bära den när man ser hur man har löst det hela och hur man tacklar det:) Men en sak har jag lärt mig,aldrig mer stå utan vänner när det blåser som kallast,eller när problemen hopar sig. För det är då vännerna är som mest betydelsefulla.

Så livet går vidare hur det än är...men tids nog finner jag och alla andra lyckan:)

torsdag 5 februari 2009

hur livet kan te sig underligt...

Här i livet så gör man många misstag, själv har jag gjort väldigt många. Men inser man sina misstag och försöker undvika dem så har man också mycket att lära till andra. Bara som den här saken,att jag numer bor i kävlinge,jobbar i lund,vilket jag stormtrivs med. Men livet i göteborg hade sina fördelar,men att man gjorde misstag som gjorde att det kom en livsförändring.
Jag bodde ihop med mina barns mamma och mina barn i vårgårda under sju månader där jag verkligen fick livet jag ville ha och ville verkligen få det att fungera med henne. För det har vart många resor där vi har försökt fram och tillbaka men som inte har funkat. Och för att man verkligen vill få det att funka gör man ett sista försök. Men livet är bra underligt eftersom man tror sig vara lycklig och ändå så får man sig en hästspark som verkligen heter duga. Som i mitt fall,där det kändes helt perfekt,allt flöt,jag jobbade på taxi 020 som taxiförare,efter att jag hade blivit uppsagd på göteborgs spårvägar,där jag jobbade som bussförare. Men trots otaliga försök så är det ju ändå så att man kommer till insikten att det inte funkar i ett förhållande och då tar det slut. Jag kom hem och fann mina väskor packade och på utsidan. Det blev ett hårt slag för mej men jag insåg att jag hade tagit kärleken och livet förgivet.
Det blev att bo i bil ett par veckor tills en nära vän tyckte att jag kunde bo hos henne. Sen så efter att jag insåg att jag inte kunde bo hur länge som helst så kröp jag till korset och frågade min mamma om jag kunde få bo där hos henne eftersom min lägenhet va uthyrd i andra hand ända till sista november och kontraktet hade 3 månaders uppsägning. Men så kom chansen, taxi 020 hade vunnit ett avtal i lund och ville ha mina tjänster,jag blev handplockad av dem. Kommer ner till lund och lär känna staden snabbt och jobbar ihop med underbara människor som jag än idag värdesätter väldigt högt i livet.

Så jag kom till beslutet att jag kände mej hemma i lund efter 2 veckor. Beslöt mej att jag ville flytta ner,prova något nytt. Så jag åtke upp och sa upp lägenheten och började leta lägenhet i lund.Men som i många andra städer så är det ju ganska svårt att få tag i en lägenhet ,så jag bodde i 020:s nattlokal i 3 månader innan jag fick en helt underbar lägenhet i kävlinge som jag stormtrivs med.

Nu har jag bott här i ett år,eller det är ett år den första februari, då jag faktiskt firade med att sitta o titta ut över min baksida. Jag har alltid trott att jag skulle leva o dö i göteborg,men se där,jag vågade flytta på mej,bilda mej en ny framtid härnere och tiden går fruktansvärt snabbt härnere.

Så kommer man till nutiden när man då ska fira julen med släkten och allt det där. Sitter hemma i min charmiga lägenhet,är ute på nätet och chattar med vänner och andra när man helt plötsligt på facebook får meddelande från en jättegammal kärlek sen flera år tillbaka. Som då bor i göteborg,vi träffas på juldagen och äter med hennes bästa vännina,men tittar längtansfullt på varandra. Följer henne hem och det stämmer som jag känner,att det finns nånting där. En kärlek som har varat i en väldans massa år. Vi träffas på annandagen då jag blir hembjuden till hennes föräldrar som jag också känner sen många år,där vi har det trevligt och väldigt mysigt. Det va där vi började inleda en relation där vi pratade varje dag,flera gånger varje dag,det kunde vara i timmar. Men vi hade det underbart,och träffades när vi kunde,antingen att hon åkte ner hit eller att jag åkte upp. Och i jämförelse med allt annat så slår det här förhållandet ALLT. Ja förutom då att jag är pappa till 2 underbara barn då.
Men efter att hon hade vart nere för 2 helger sen,så ändrades allt, hon bara slutade höra av sig,på en hel veckas tid,det va t om så att jag fick tvinga fram anledningen,som jag inte tänker ta här. Så det blev så att man hipp som happ stod där ensam igen,efter en lycklig tid.

Så nog är livet bra underligt egentligen.....

Bloggintresserade


min lilla boning